Jag har korsat världshaven. Flera gånger. Jag kallar dem mitt hem, jag lever för dem och jag lever av dem och jag älskar dem.
Havet är världens vackraste arbetsplats. Magiska stjärnhimlar, upp- och nedgångar när solen färgar hela himlen röd, isolerade regnbyar som seglar förbi, valar gör artighetsvisit och visar ryggen i vattenytan, delfinerna leker med bulben, en fyr blinkar tryggt i nattens mörker, havet vaggar mig till sömns. Jag försöker förklara, visar bilder, men landkrabbor kan inte förstå hur det är att vara här ute. Hur maskinens arbetsgång gör att båten vibrerar behagligt, sömnproblem av att korsa tidszoner och att mönstra på i tropisk hetta för att två veckor senare kasta ankar i sibirisk vinter. Det är en egen värld jag lever i här ute på mina hav, långt från landkrabbornas vardag.
På världens hav kör jag min båt. Det är det roligaste som finns! Att köra båt är min drog, jag får adrenalinkickar av en vakt i tät trafik som kräver fullständig fokus och snabba beslut. Under lugnare vakter blickar jag ut mot horisonten och det är mediterande, det lugnar mig, ger mig energi.
Mina hav är också min mardröm. Får vinden fart så flyger den, det finns inga träd eller hus som stoppar den. Havet härmar vinden och skapar vågor. Får vinden blåsa fritt under en period blir vågorna till dyning. I nattens mörker när vinden har fått kraft och haven tar efter är vi små. Väldigt små. Och haven väldigt stora. Där sitter vi alla i mörkret i samma båt.
Jag är sjöman och jag är alltid redo. På mina hav finns inget 112. Ingen ambulans. Ingen brandkår. Ingen polis. Vi är vår egen räddningstjänst och tillsammans hjälps vi åt. Båten är vårt hem, vår trygghet. Vad som helst kan hända när som helst, därför är vi alltid redo att skydda oss själva, varandra, vårt hem och andra sjömän, vars trygghet är i fara. Men tillsammans är vi starka.

Havet är mitt hem. Det är ett hem som landkrabbor inte kan föreställa sig. Men det är nog också bäst...