Flyktingbåtarna
Där hemma hör ni på tv och läser i tidningen om flyktingarna, media framställer det som giriga monster som strömmar in för att leva på bidrag. Många av er kanske ogillar deras existens. Om det är grundat på okunskap och rädsla för det okända i andra religioner eller dåliga erfarenheter vet jag inte, men jag tror på det första. För nu ska jag berätta en sak om de där människorna. De där människorna som flytt sitt hemland. De har packat en ryggsäck med de allra viktigaste ägodelarna, stängt dörren till sitt hus och lämnat sitt land, för det är inte säkert att vara där. De där människorna har lämnat allt de känner och älskar, ett vanligt liv i normal standard precis som vi lever, för att det inte är tryggt att stanna. De har tagit barnen på armen, stängt dörren till sitt hem medan bomber och skott hörs i fjärran och börjat en resa mot säkerhet. Väl medvetna om att de kanske aldrig kommer kunna återvända.
De möter människor längs vägen som lovar att hjälpa dem. Mot kontanter. De där människorna, som nu är på flykt, betalar och tror de ska komma till säkerhet. Mitt i natten bliver de lotsade ned till vatten och ombord på en gammal fiskebåt. En fiskebåt som inte är byggd för att transportera passagerare, nej, utrymmet under däck är ment att transportera fisk. Där nere i fisktanken sitter de där människorna, de som inte fick plats nere sitter oskyddat uppe på däck, och alla tror de ska komma till trygghet. De har fått veta att de är på väg mot en plats med tak över huvudet och där deras barn kan få vara barn. Fiskebåten, som bär mycket mer vikt än den är byggd för, kapsejsar. Det här händer där jag är nu. Båten kapsejsar mitt i natten och vi andra med havet som arbetsplats kommer till undsättning, vi räddar dem vi kan och försöker med värdighet samla upp dem som inte överlevt. De människor som överlever, de människor som hade tur att båten höll hela vägen och de människor som väljer en annan resväg än vattenvägen, många av dem kommer till norra Europa.
Jag blir ledsen, men mest av allt fruktansvärt fruktansvärt arg. Arg på länder som stänger gränsen, arg på människor som av ren och skär okunskap ser flyktingarna som en börda och tycker "någon ska ta hand om dem men inte vi" och framför allt blir jag arg på människor som livnär sig på de här flyktingarna genom att sälja dem en biljett till dödsbåtarna. Och det är dem som aldrig nämns när ni läser om flyktingbåtarna som kapsejsar. Det är dem man måste få tag i för att få ett stopp på dödsbåtarna. Men Turkiet vägrar göra något. Turkiet vill gärna gå med i EU. Jag tänker på om det skulle hända att Turkiet får gå med, och igen blir jag så arg att skinnet vänder sig ut och in och jag vill bara slå någon hårt. Tänk på det här nästa gång ni läser tidningen eller hör på tv, och dela det gärna med era vänner som tycker att "någon ska ta hand om dem men inte vi". Just de människorna av den åsikten borde komma hit. Bättre upp, ni skulle kunna byta plats, sen skulle flyktingar inte vara så hemska. Du skulle kanske till och med förstå att en flykting inte bara är på flykt från sitt hem, det är också en människa.
Tänk vad du får vara med om, där ute på de vida haven. När jag läser ditt inlägg gråter jag för att människor ska behöva utsättas för något så hemskt. Jag gråter av stolthet över dig för du skriver så bra. Jag vill publicera det här blogginlägget? Detta behöver läsas av väldigt många människor.
Kram du underbara dotter.