Som liten flicka får man lära mig att vara snäll, söt och duktig. Inte göra för mycket oväsen. Leka lugna lekar. Som ung tonåring får man lära sig av samhället att man ska borsta sitt hår, sköta om sina naglar och vad som är snygga kläder. Man ska även tjuta när pojkar jagar en. Visa att man vill att de ska jaga, men inte jaga själv. Som kvinna får man lära sig att man är duktig när man själv skottar fram bilen ur snön, ytskiktsrenoverar sin bostad och att man är tuff om man går mot strömmen.

 

Jag växte upp i en familj där jag var en människa. Jag fick lära mig att hjälpa den som kanske inte kan hjälpa sig själv. Att jag betyder något, oavsett vad för kläder jag har, om mitt hår är borstat eller vilket jobb jag har. Ganska tidigt i livet hade en dröm, även om jag gått vägen hit själv, så har jag alltid haft stöd i min familj.

Som vuxen ser jag människor omkring mig. Jag ser olika hårfärger, hudfärger och sätt vi för oss på beroende på vilken kultur vi vuxit upp i. Jag ser att vi har alla olika egenskaper: en del av oss bär våra känslor på utsidan, andra är som en lök man måste skala lager för lager för att förstå vad de känner och tänker. En del av oss har lättare för de mjuka ämnena, medan andra är bättre på matematik och fysik. Och så har en del av oss saker som sticker ut upptill och andra saker som sticker ut nertill. Till sist ser jag att mammor kan föda barn. Det kan inte pappor.

Jag lever i en av de mest mansdominerade världar, på en båt på havet, avskärmad från omvärlden. Förra resan jag gjorde var vi två kvinnliga styrmän ombord, där kunde jag se hur min kollega blev behandlad för att hon är kvinna. För hur jag blir behandlad, det kan jag inte se, det är bara så min värld är. Absolut, mina kollegor behandlar oss på ett annat sätt för att vi är kvinnor. Absolut bemöts vi med en mjukare ton. Absolut bemöts vi med en varsammare hand. Kanske ifrågasätter de varför vi valt att göra karriär på havet, hur vi fick idéen, men jag har mött väldigt få människor som ifrågasatt att vi är på båtarna eller om vi kan klara det.

Mesta fördommar möter jag faktiskt från landkrabbor, människor som inte har en aning om hur det är att vara på havet eller som tror att min kapten liknar Pippis pappa. Landkrabbor vill kämpa för att få fler kvinnor till sjöss, medan jag tycker det är viktigare att kämpa för att få rätt människor som kollegor!

 

Det jag vill komma till, min poäng, är att vi är alla människor, vi har alla olika egenskaper. Förutom män, för män kan inte föda barn. Och alla kvinnor kan inte odla skägg. Och ändå lär vi flickor att vara söta, snälla och duktiga. Varför gör vi det?